Jag fick nyligen reda på att min kusin ska åka till *honom*.  Trots att jag vet att min morbror och hans familj har hållit kontakt med *honom* hela tiden och träffats regelbundet så gör det fruktansvärt ont att veta att min lilla kusin skall åka dit själv, ensam, helt utan skydd. Att de inte tror mig är en sak, men hur kan man som förälder ändå skicka sitt barn till någon som blivit dömd i rätten för sexuella övergrepp mot barn? Att de inte tror mig är en sak, men hur kan de inte tro på domaren, åklagaren, vittnen? Hur kan de utan att tveka ens riskera att utsätta sitt barn för *honom*? Det måste väl finnas något tvivel?

Trots att det gått så lång tid nu så hoppas jag fortfarande, önskar och hoppas att de ska ändra sig. Att de ska förstå att ingen av oss "barn" hade någon anledning att ljuga, att vi fortfarande inte har någon anledning till det.  Varför skulle vi? Ingen vill väl ens fantisera ihop något sånt. Tro mig, hade jag kunnat stryka ett streck över allt och sagt att det var en lögn så hade jag gjort det för längesen. Jag vill inte leva med minnena, sammen, ångesten och alla känslor men jag är tvungen. *Han* har tvingat mig till det här livet. Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden och förhindrat allt på något sätt så hade jag gjort det.
Jag skulle göra allt för ett riktigt liv. För att få leva, inte bara andas.

Jag känner mig helt värdelös. Jag räcker inte till, har aldrig gjort det.
Förra veckan gjorde min sambo någonting som förnedrade mig så himla mycket. Han skämdes och bad om ursäkt och ville att jag skulle vara arg på honom men jag kan inte. För jag vet att det inte är hans fel. Det är ju mitt fel, det förstår jag ju. Det är alltid mitt fel. Det är jag som är smutsig, äcklig, besudlad och inte räcker till. Det är mig det är fel på, annars skulle han aldrig ha gjort så här. Det är jag som är problemet.

Jag vill vara arg på honom. Jag vill tala om för honom att han har förstört det självförtroende jag byggt upp under alla våra år tillsammans, jag vill skrika och klandra honom. Säga att det inte är okej. Men istället gråter jag och hör mig själv upprepa "förlåt jag vet att det är mitt fel", "Jag är äcklig", "jag är inte arg på dig, det är inte ditt fel".  Det är tankebanor jag aldrig kommer ifrån. Så fort någonting händer är jag där igen, i samma tankar. Därimellan, när allting är bra och det känns nästan normalt så inbillar jag mig att jag kommit ifrån det här beteendet, att jag har lyckats slå mig fri, men det är så tydligt att jag inte har det, att jag kanske aldrig kommer det.

Jag funderar på om jag behöver hjälp igen. Jag slutade med terapi för ett par år sedan för jag tyckte in det gjorde någon skillnad. Men kanske var problemet att jag inte var redo att förändras då och att jag inte träffade rätt terapeut. Kanske behöver jag ge det en chans till?

Det har gått en evighet och ändå är ingenting förändrat. Det är samma känslor, tankar , rädslor och mardrömmar.

Jag skulle aldrig använda den här bloggen mer bestämde jag. Jag skulle må bättre, skulle glömma och gå vidare och bli normal. Men det blev jag inte. Jag klarade inte av det.
Jag gick in i samma mönster, log och skrattade och förträngde. Tog på mig skulden för allting som hände, förlät alla utom mig själv och nu är jag här igen. På samma plats där jag varit hela livet.

Hur bryter man sig loss? Hur förändrar man tankar som är så hårt inpräntade att de blivit en del av dig själv? Hur blir man lycklig?

När ska det släppa? När kan man gå vidare med sitt liv?

Hur länge ska en mardröm från det förflutna få förstöra och förhindra mig från att leva just nu?

Jag önskar att jag kunde inse att det inte var mitt fel, jag önskar att jag slapp känna skam, rädsla och äckel. Jag önskar att jag aldrig berättat, att jag fortsatt tiga. Jag önskar att jag kunde förlåta mig själv.

Jag önskar att jag kunde släppa taget och gå vidare, att jag kunde börja leva. 

Jag orkar inte mer. Jag trodde allting skulle bli bra nu, att livet skulle ta en helt ny vändning, men det har bara blivit värre. Hur kan det vara tillåtet att aldrig någonsin få vara helt lycklig?

Jag förstår inte vad jag gör för fel. Vad jag alltid gör för fel. 

Jag klarar inte det här själv längre. Det tar kål på mig. Men när jag försöker släppa den som står mig allra närmast helt inpå livet så att han faktiskt ska få se mitt riktiga jag, så blir allting bara fel. fel, fel, fel. Jag kan inte vara mig själv och jag klarar inte av att vara någon annan längre, så vem ska jag vara? Vem måste jag vara för att bli accepterad, för att bli förstådd? Jag vill bara att någon ska förstå, att det inte bara är jag som måste förstå och acceptera jämt. Är det aldrig någon som ska förstå mig? Tror folk verkligen att jag vill må så här dåligt resten av mitt liv? Att jag strävar efter att förstöra och göra fel och verka otacksam?  Jag vill inget hellre än att må bra, jag vill att det här ska fungera och jag vill kunna vara glad och lycklig och visa tacksamhet. 

Jag vill att det här ska fungera. Jag vill vara lycklig. Jag vill inte gå runt och oroa mig för att han som står mig närmast ska sluta älska mig, tycka jag är skamlig och se hur äcklig jag är.

Jag vill bara att allt ska bli bra. 

Det är mycket tankar just nu.

Är det värt det? Kommer det att fungera? Kommer det att ordna sig?

Kommer jag att klara av det här?

Det känns skönt att ingen jag har kontakt med känner till den här bloggen. Det gör det så mycket enklare att skriva ner alla känslor. Visserligen har jag bara skrivit ett inlägg innan detta men jag har varit på god väg ett flertal gånger.

Jag lever. Om än nätt och jämnt. Ibland börjar jag fundera på om det är så här jag måste känna resten av mitt liv. Är det värt att leva då? Är det värt att vara rädd, att känna skam och ständigt vara på sin vakt för att någon gång ibland, någon minut få känna ett uns av glädje? Är det meningen att merparten av ens liv rent ut sagt skall vara ett helvete?

Jag trodde faktiskt allt skulle bli bra nu, jag trodde rättegången skulle lösa alla bekymmer, att skammen skulle släppa när jag fick papper på att det inte var mitt fel, att jag bara var ett barn. Men det gör den inte. Den försvinner inte. Jag känner lika mycket skam nu som då, jag känner mig lika fel, lika äcklig.

Trots att jag åldrats så bor mitt 9-åriga jag kvar någonstans där inne. Hon släpper inte taget om mig, hon vågar inte släppa greppet. Kan inte inse att det är över nu.

Det har gått 11 år. 11 år! Om det inte har blivit bättre nu, kommer det någonsin att bli det?

Jag känner mig fruktansvärt äcklig idag.

Jag är fet, ful, fel. Vidrig.

Jag äcklas av mig själv och hur jag beter mig, men jag kan inte sluta, jag kan inte låta bli. Jag äcklas av hur jag ser ut. Hur spegelbilden växer för var dag som går, trots att jag försöker äta rätt, trots att jag motionerar och kämpar. Det har inte hänt något på flera veckor, så ja, jag gav upp. Jag orkar inte.

Nätterna på jobbet är olidliga och hur mycket frukt jag än äter, hur mycket kaffe jag än dricker så hjälper det inte. Det där suget finns ändå där. Så ger jag in, och känner mig bara äcklig. Jag står vid hyllorna i affären och känner mig äcklig men ändå handlar jag - ändå äter jag. Varför? Jag vet att jag avskyr det, jag vet att jag inte tycker det är gott, men ändå måste jag ha det. Ska jag behöva straffa mig själv resten av livet? Känna mig äcklig resten av livet? Aldrig kunna förlåta mig själv? Aldrig inse att det inte var mitt fel?